Idag var jag ute på joggingtur för första gången sen graviditeten. Det gick inte fort men jag tog mig runt mina 4 kilometer joggandes och för det är jag förbaskat stolt. När jag kom hem var det fullt kaos med skrikande och gråtande barn. Jag hörde Amanda utifrån gatan så jag antar att de sist 60 meterna var rundans snabbaste. Hon verkar vara känslig nu för det här med "mamma" så det vart väl helt fel när hon vaknade till och det var fel lukt och fel armar. När väl ordningen var återställd och även D kommit i säng, lade sig lugnet och jag kunde sitta länge och stretcha och sedan även ta en lång dusch i det fortfarande tysta huset och då slog det mig hur många saker det är som man tidigare uppfattat som helt normala vardagsgrejer som nu (med två små barn och en tweenie) blivit lyx. Jag stod där i duschen och bara njöt av tystnaden, lugnet, den sköna känslan av att just ha tränat och började fundera på andra saker som varit vardag som nu blivit lyx:
1. 20 tysta minuter mitt på dagen
2. Rena kläder efter lunch
3. Kunna fokusera på något oavbrutet i mer än 3 minuter
4. Dricka en nybryggd och varm kopp kaffe långsamt
5. Äta middag i lugn takt och med båda händerna
6. Ett långt telefonsamtal
7. Titta på nyhetsmorgon
8. Sovmorgon
9. Sova en hel natt
10. Gå på toaletten mitt på dagen ensam och med stängd dörr utan att känna sig stressad
Ja ni kan säkert komma på fler. min tanke fortsatte och jag tänkte att om det är så många saker som jag uppfattar som lyx som tidigare bara varit vardag; borde då inte mitt liv vara potentiellt lyxigare nu? Jag menar mycket av det jag anser vara lyxigt är ju för någon annan (eller mitt tidigare jag) bara helt vanlig vardag, då har de ju färre saker i sitt liv som kan vara lyx....Jag beslutade mig för att det var så: mitt liv har blivit potentiellt lyxigare och det är mina barns förtjänst, de har öppnat upp för fler möjligheter till lyx i vardagen. Vi kanske inte alltid når dit, men möjligheterna finns ;)
